Foto: Peter Andren

Sublim avslappning

En tröst för människor som tänker för mycket – så beskriver Emma Pilipon sin videoinstallation ”Sublime”. Det är också sant att jag inte känt mig så avslappnad på länge som jag gör där och då, i det mörklagda rummet på Skånes konstförening i Malmö (t o m 20.9).

Till behagligt sövande musik faller jordgubbar i slow motion över en gigantisk projektionsduk för att följas av lätt suddiga närbilder från reklamens förföriska värld. Som ackompanjemang till dessa lysande färger och rinnande vätskor rullar uppmaningarna över den motsatta sidans duk: ”Let go of the past... Please welcome the self... Let it grow”, fraser som hämtade ur tidens uppsjö av coachingkurser och självhjälpsböcker.

”Det är synd om människorna”, skrev Strindberg. Pilipon lyfter fram de medel vår tid erbjuder för att söka tröst. Men faktum är att verket – trots sitt underliggande ironiska perspektiv på ytlighet, konsumtion och lättköpta budskaps suggestionskraft – ändå fungerar just så som Pilipon tänkt sig; för mig en smått sublim upplevelse som låter leendet dröja sig kvar.

CAROLINA SÖDERHOLM
konstvetare och kritiker
Först publicerad: 31 augusti 2008 23:25
Senast uppdaterad: 31 augusti 2008 23:25

Pilipons sublima ord

På ena sidan om mig en skärm med förföriska reklamfilmer där åttiotalsbleka pastellfärger flyter in i och avlöser varandra. På andra sidan om mig ord, svart på vitt i korta meningar. I hela rummet musik. Stillsam och lugnande. Som en vaggvisa. Jag vrider den orangea snurrstolen som är placerad mitt emellan skärmarna än åt det ena än åt det andra hållet och försöker mig i ett enfaldigt försök att titta på de båda skärmarna samtidigt. Fast egentligen är det mest för syns skull för det är orden jag förlorar mig i.

Emma Pilipon lyckas balansera precis på rätt sida banaliteten och hennes sentenser och iakttagelser är äkta. De är uppriktiga. Välmenande. Utan pekpinnar. “Get physical only for love, not prestige” läser jag och grips av en intensiv vilja att efterleva detta och kasta allt beräknande spel över bord. Pilipon uppmanar till ärlighet, prestigelöshet och äkthet utan att gömma sig bakom ett ego och får besökaren att vlija bli en bättre människa. Eller i alla fall försöka.

Pilipon följer i Barbara Kruger och Jenny Holzers tradition men på ett mer privat än offentligt sätt och lyckas på ett personligt vis forma sina “truismer” utan att dessa blir en upprepning eller känns forcerade. Utställningen Sublime på Skånes Konstförening avnjutes bäst i ensamhet. I ett stilla rum som ger en kort stunds själslig frid.

Bloggen Konstkritiken

Foto: Lilith Performance Studio

Foto: Simon Gallus

Vi vill ha en massa saker. De får oss att känna oss mindre ensamma.
Vi bär omkring på dem och vi försöker ha kontroll över dem precis som vi förväntas ha kontroll över våra känslor.
Medverkande Amina Omagbemi

Det handlar om att vara så kär att man vill att hela världen ska veta och om att ta konsekvenserna när det inte är besvarat.
Remake av en scen fren Britney Spears dokusåpa Chaotic. Medverkande Anders Svensson.

Video I Love You - I Take It back

Gåtfullt i trapphuset

För några år sedan såg jag en film som Emma Pilipon hade gjort inom ramen för sitt dåvarande samarbetsprojekt Fideli & Pilipon. Konstnärerna filmade sig själva på ett typiskt charterresmål och utförde olika uppdrag dikterade av Peter Wahlbeck. Det blev en ganska olustig och nedåtsparkande historia där konstnärerna satte sig på en intellektuell piedestal över Svenne-Banan och hans familj på semester.
När jag nu ser Pilipons film ”I love you – I take it back” på Abandoend gallery (tom 12.5) kan jag konstatera att jag antingen misstolkade charterfilmen, eller att konstnärens människosyn utvecklats. Filmen är klippt med dokusåpans dramaturgi, och intervjuobjektens repliker tycks vara strofer ur Britney Spears-låtar. Pilipon kombinerar alltså två av högkulturens främsta hatobjekt – de främsta representanterna för ytligheten – och skapar en varm och gåtfull berättelse.

Tor Billgren
Sydsvenskan
Fredag den 4 maj 2007

Om du inte kan få det du hellre vill ha får du ta något annat istället.
Men vad, och vad ska du ha det till?

Jelena Zetterström ser Emma Pilipon

I François Truffauts triangeldrama "Jules och Jim" finns en scen - den är inte central och kanske är den rentav lite banal - där Jeanne Moreaus Catherine i förbifarten eldar upp vad som ser ut som brev. Eller lögner, som hon uttrycker det själv.
När Emma Pilipon, i videon "Desperato", tänder sin årliga vårbrasa och gör rent hus med onödiga prylar är det kanske inte i första hand lögner, utan svikna förhoppningar, hon eliminerar. Scenen med elden och konstnären som, mitt ute på landet, rider på ett groteskt motionsredskap är i sig helt skruvad och slår på utmärkt sätt an tonen i verket.
"Desperato" är den stora behållningen på Emma Pilipons utställning på Galleri 21 i Malmö (t o m 28.5), men det är i gengäld ett riktigt bra verk. Ett slags road-movie om livets och kärlekens trivialiteter, irrgångar, felslut, märkliga vändningar och komplikationer. Om hur vi, på olika sätt, försöker rättfärdiga oss och våra tillkortakommanden men också om roller vi spelar alternativt tvingas att spela. Det är relationskomik med allvarlig underton, därtill berättad med tempo och imponerande lätthet.
Emma Pilipon har varvat eget material - nytt som gammalt och ofta med sig själv i huvudrollen - med tv-klipp samt lagt på lätttuggad musik i samma anda. Verklighet och fiktion går i varandra, och med lika delar puls och berättarglädje ges otaliga bevis på vardagens absurditeter. Det är både effektivt och effektfullt, humoristiskt och lite tragiskt.

JELENA ZETTERSTRÖM
journalist och konstkritiker
Maj 2006

Det är konstigt, man är mitt uppe i något och sedan ska man bara släppa. Inget varar verkar det som.
Men jag, jag ska hitta något som varar och då menar jag inte mitt blödande hjärta.

Duger, duger inte?

EMMA PILIPON kämpar vidare, med blödande hjärta, svällande av hopp och blottad längtan. Jag blir nästan lika upprymd som när jag först såg hennes verk på avgångsutställningen vid Umeå Konsthögskola 2004.
Denna Jeanne D’Arc i kärlekens och hoppets tjänst. Naivt? Inte alls. För den måste väl finnas. Den där kärleken vi alla hoppas på att finna eller har funnit?
Eller är den kanske bara en konstruktion, upprätthållen av populistisk kultur som avlöser varandra beroende på vilken tid vi lever i. Harlekinböckerna som Pilipon (eller Emelie Philipson som hon egentligen heter) lagt upp på hyllor längs väggarna avslöjar kvinnans främsta uppgift. Med titlar som Du får bara en chans, Aldrig mer kär, Hur man fångar en man, så förstår man ju. Vad som förväntas av oss. Dessa böcker som man väl idag kan ses ersatta av melodramiska tv-dokuserier som Paradise Hotel, Bachleor och Temtation Island.
Men märk väl att i den svenska versionen av Temptation Island som Pilipon klippt scener ur och klippt ihop med sekvenser ur hennes egen vardag, så är det uppenbart att även männen är sårbara. Några renodlade hårdingar syns inte till.
Och det måste väl ändå ses som ett framsteg? I de stycken Pilipon valt så framstår tvärtom männen som offer och inte kvinnan i denna kärlekslek. Äntligen, säger en del. Inte sant, säger andra.

OSÄKERHETEN KANSKE nu är en gemensam nämnare? Är det reklam och media som bestämmer ramarna för hur man ska vara för att bli värd att älskas? Och denna behagfullhet omfattar numera också männen. Duger, duger inte? Still got it, och Never had it, skriver Pilipon på sig själv. Och jag funderar; är det verkligen värre nu än förr?
Pilipon om kärlekens uppbrytande och nedbrytande kraft som lika gärna skulle ha kunnat sagts av Marcus Birro om vad som händer när man mött någon:
– Jag gillar dig och du gillar mig och nu måste vi hitta ett sätt… och det är Totalt Hänsynslöst. Resonerar hon med sin väninna i någons hem bredvid en strykbräda.

OCH DESSA rader snabbt skrivna på ett jätteark i den manshöga dagboken stående på golvet i bottenvåningen av galleriet. En enda önskan: ”Jag ska hitta något som varar och då menar jag inte mitt blödande hjärta.”
Pilipon avdramatiserar och förenklar via kända klichéer det kanske mest komplicerade mysteriet, kärleken. Det blir en skrattig spegel och man känner sig inte ensam längre. Egentligen gör hon bara det som alla bra konstnärer gör. Blottar sin egen sårbarhet för att lindra vår. Men med distans och samtidigt en direkt humor så man slipper oroa sig för henne.

Marit Strandberg
VK

Hjärta och smärta på Verkligheten

DET HANDLAR OM KÄRLEK när Emma Pilipon gästar Verkligheten på Pilgatan i Umeå. Sådan där kärlek som är sötsliskig med många röda hjärtan, lite naiv och romantisk men också passionerad och verklighetsflyktig. Åtminstone om man ska tro vernissagekortet, utformat som omslaget till en Harlekinroman med alla de ingredienser som där tillhör. En dramatisk titel ”En enda kyss” som illustreras av ett fotografi med en kvinna som vänder sig mot betraktaren med laddad blick. Försmådd eller kärlekstörstande? Axelbandet är nedhasat.

Men utställningen innehåller knappast några röda hjärtan inte heller känns den som en flykt från verkligheten. Det är inte heller banalt så som en kioskroman brukar vara. Snarare ganska enkelt. I texter skrivna med bokstäver klippta ur tidningar flyter de där sakerna fram som skulle kunna liknas vid plattityder: ”Så fort jag ser stjärnskott, vita hästar, regnbågar tåras mina ögon”. Vad är det egentligen för speciellt med vita hästar? Och därtill en regnbåge och ett vattenfall. Det är ganska oförargligt. Möjligen ett utpekande av sådant som vi föraktar som tjejigt men knappast ett utforskande av detta.

På galleriets ovanvåning visar Pilipon videon ”Desperato”, en tjugominuter lång bildberättelse om att söka och finna eller törsta efter kärlek. Hopsatt av vardagsscener, klipp ur TV-såpor och sekvenser som verkar vara hemligt filmade är kärleken tema även här. Och nog kompliceras detta något. Sökandet efter den rätte, att se andras kärleksfulla kyssar, svek och dramatik är ingredienser som inte ger någon ensidig bild utan kanske mer rättvist visar kärlek som något bestående av många olika känslor.

Så vem är då Emma Pilipon. Kanske är det hon som syns på vernissagekortet? Vem vet? Med utställningen ”En enda kyss” besvaras inte heller frågan. Hennes alter ego heter åtminstone Emelie Philipson och gick ut Konsthögskolan i Umeå 2004. Att på detta sätt använda en ställföreträdare till det egna subjektet är intressant och sätter de gängse tankarna kring konstnärens person ur spel. Vem berättar? Vem är upphovsman? När galleridörren stängs hänger åtminstone Emma Pilipons ord med ut i den friska höstluften: ”Men jag ska hitta något som varar och då menar jag inte bara mitt blödande hjärta.”

KATRIN HOLMQVIST STEN
Västerbottens Folkblad
September 2005

 

"... Den bistra verkligheten är ett av de största elementen i Emma Pilipons arbeten. Dessa filmsekvenser som visas är en slags utredning av känslor som vi berörs av i vardagen. Likt såpoperorna och dokusåporna manipulerar med våra känsloliv visar Emma Pilipon fragment från verkligheten, om dramatiserade och avkodade till någonting som kan liknas med banaliteter.
Dessa fasader som visas upp mot betraktarna är inte längre robusta, de tenderar att raseras likt många av oss som i vardagens dramer försöker upprätthålla vårt yttre. När sanningen tillslut måste fram, är det inte längre intressant för publiken. Är vi beredda att reparera fasaden när den rämnat?

Likheten mellan livet i Melrose Place eller Paradise Hotel med verkligheten kan verka långt borta, men även dessa regisserade scener har sina sprickor där verkligheten tar sig in och berör. Människor som betytt mycket i livet blir bara spår som väcks till liv genom scener och möten med andra, eller via scener i en dokusåpa. Det regisserade livet är inget beständigt, plötsligt ställs allting på spel, maktlösheten tar över, ingenting går att styra som man önskar.

Det som varit så viktigt och innerligt har övergett till en bild av hur det en gång var. Dessa bilder som är så svåra att få makt över återkommer överallt. Att ta kontrollen och skapa sitt eget drama med lyckligt slut är verklighetens såpopera. Emma Pilipon ger ett redskap till att tyda dessa bilder. Dramat skapas av verkligheten ..."

Maja Lena Johansson
Curator

Fler bilder

04TOKIGHETER
video 30 min. Bildmuseet Atlas Copco, Mjellby Konstgård,
Galleri Rostrum, Wuthering Heights

Umeå Konsthögskolas avgångsklass 2004

Alla som någonsin varit involverad i en komplicerad kärleksaffär (finns det någon som är okomplicerad?) har en samtalspartner i Emma Pilipons konst.
Hon har varit där, det är alldeles klart och hon bjuder på det.
Fästa på en helvägg i museet på enkla omålade masonit plattor finns korta meningar. Tankar, utrop, besvärjelser. Tecknade dödskallar i kol och vit kritfärg. Det är både de inre desperata besvärjelserna och de lögner som uttalas för att skydda sig. Men också det okuvliga hoppet och en livsglädje som inte går att trycka ner. I hennes konst ser jag drag av poeten Bob Hansson nakna och direkta poesi. Här finns inga omvägar utan smärtan och glädjen tar tag direkt.

På nedre botten i museet fortsätter hennes utställning i form av en video. Men innan vi får se den passerar vi baren ”Pilipon”. Och något måste det ju vara i drinken (som inte finns) för jag vill inte gå därifrån. Jag vill stanna och se filmen igen och igen. Hon berättar om förälskelse, om det hopplösa i att försöka imponera på någon som inte ser. Om ilskan. Om kvinnliga och manliga förebilder och vad de gjort med henne och oss och om det svåra i att bryta upp. Börja om. Om det svåra i att vara sig själv. Och om det hejdlöst roliga i det. Hon byter roller med killarna i hiphop-musiken och i smörig – men ljuvlig hårdrock av idag. (ofta spelad i mindre politiskt korrekta radiokanaler) Och så ser man att även där, i förälskelsen är vi lika. Det är kärleksfullt, lekfullt, upproriskt. Dadaistiskt. Rentav klokt.

Marit Strandberg
konsten.net

Sista Minuten - Fideli & Pilipon på Fuerteventura
Dvd/video 30 min, Konsthallen Göteborg, Galleri Fisk, Bergen,
Simrishamns Art Film Festival

På hemligt uppdrag - Fideli och Pilipon i Costa del Sol
Bloggsamarbete med trumtrum.se

Ann-Sofi Roxhage och Emelie Philipson har ett konstnärligt samarbete sedan 1997 genom gruppen Fideli & Pilipon. Utifrån ett vardagligt perspektiv och med humor och lek som viktiga ingredienser tolkar Fideli & Pilipon sin verklighet.

Charterkulturen är ett centralt ämne i deras arbete som konceptsemestrande duo. Charterresan i sig har generellt en leg status och säljs som ett färdigt paket innehållande utflykter och diverse underhållning. Lätt att känna igen och klichéerna är många. Fideli & Pilipon synliggör chartern utifrån deras egna och andras upplevelser.

2001 åkte Fideli & Pilipon till Costa Del Sol för att göra Webb-projektet
PÅ HEMLIGT UPPDRAG tillsammans med siten trumtrum.se.